Kultur & nöje iTimrå 1 2021

Året var 1721…

Text & foto Anders Eliasson

I år kommer ett tråkigt ”jubileum” att uppmärksammas. Det är nämligen exakt trehundra år sedan de beryktade rysshärjningarna drabbade vår kommun. Magasinet iTimrå har dykt ner i historierna och bakgrunden kring dramatiken, och kan avslöja saker som mycket få personer känner till. Vi reser tillbaka tre århundraden. Häng med!

Men vi måste börja några år tidigare än i maj 1721, för det var inte så att det var några ryska soldater som bestämde sig för att attackera vårt land. Som vanligt låg det storpolitik bakom händelserna. Den ryske tsaren Peter den store hade ambitionen att skapa en Östersjömakt. Ett av hindren för det, var att Ryssland saknade hamnar. Stormakten Sverige hade hundra år tidigare hade intagit Karelen, Ingermanland, Estland och Livland som tsar Peter ansåg skulle tillhöra hans rike. På en del av dessa erövrade områden fanns strategiska kustremsor. Sverige som stormakt hade lagt beslag på dessa landområden redan under 1500-talet och utropat dem som sina, vilket förmodligen irriterade Tsar Peter och innebar starten på kriget 1703. Den då svenska staden Nyen erövrades och tsaren placerade sin nya huvudstad där. Föga blygsamt uppkallad efter sig själv; S:t Petersburg.
1718 var han angelägen om att få sina finska och baltiska erövringar bekräftade i de segdragna fredsförhandlingarna. För att sätta fart på fredsprocessen förberedde han därför en attack över Östersjön mot Sverige. 1718 är Sverige ordentligt försvagat. Karl XII krigar i Norge tillsammans med två tredjedelar av de svenska styrkorna, men kungen skjuts till döds och under marschen hem dör 3000-4000 svenska soldater och av dem som överlever hemfärden är flera tusen skadade och försatta ur stridbart skick.
Peter den store passar nu på! Hans flotta, främst bestående av galärer, fick instruktioner om att härja och bränna så mycket som möjligt i Sverige, endast kyrkorna skulle skonas. Detta skulle tvinga kungahusen i Europa att erkänna tsarens makt över Östersjön och de angränsande länderna. Den första attacken ryssarna gjorde skedde under sommaren 1719. På en månad hade de ryska styrkorna bestående av 26000 man ödelagt sju städer, tio bruk och tusentals gårdar och torp mellan Gävle och Norrköping. Den ryska förödelsen lockade inte fram någon fredsvilja hos drottningen Ulrika Eleonora och hennes krigsråd som fått ta över makten i Sverige. Härjningarna fick statsledningen att lämna förhandlingsbordet helt.
Vi hoppar fram till våren 1721. Nu har den ryske tsaren tröttnat på stilleståndet vid fredsförhandlingarna. I Stockholms skärgård låg den svenska flottan stationerad och trupperna beredda på anfall. Så varför inte härja norrut istället? Sagt och gjort. Peter de Lacy var den överbefälhavare som skulle leda trupperna vid de ryska härjningarna mot kusten i Norrland. Han var en erfaren krigare med erfarenheter från slagen vid Narva, Poltava och Villmanstrand. Det skulle bli en effektiv räd utan större motstånd. Den 17 maj 1721 startade 30 ryska galärer och 30 skärbåtar från Åland med femtusen infanterister och närmare 500 krigiska kosacker med hästar ombord under von Lacys befäl. Flottan steg i land i Hamrånge, söder om Söderhamn. Brännandet av gårdar startar i rasande takt. Snart närmar man sig Sundsvall och Timrå…

Här i närheten ligger Brudkroken där ett lik från en rysk soldat sägs ligga nergrävd.

Olle Nilsson i Roken häller upp en kopp kaffe och plockar fram sin pappas anteckningar gjorda 1941.
– Det finns så många historier kring rysshärjningarna, och när en berättelse går från mun till mun så vet man ju att de förändras och det läggs till och dras ifrån. Min pappa Sten Nilsson var en amatörforskare som intervjuade gamla människor och som i sin tur hört historier så nära källan som möjligt, och då kommer man lite närmre sanningen får man anta. Helt säker kan man ju aldrig vara, men om man lägger ihop det med fakta från domböcker, sägner och händelser i modern tid, så läggs pusslet och det blir riktigt spännande.
Olle tar fram sin pappa Stens uppteckning av en berättelse av sin far John Nilsson. Denne John hade i sin tur hört den av sin farfar Mattias Rodin. Nu är vi alltså nere i mitten på 1800-talet. I denna berättelse omtalas att en dräng från Roken, Lars Roklander, ser några ryska soldater komma ridandes på en häst han mycket väl känner igen som sin husbondes. Drängen slår ihjäl två ryssar och tar tillbaka hästen.
– Det som är intressant är hur min pappa lagt till i berättelsen en notering om hur man vid en dikesgrävning vid den tiden det var folkhögskola på Orsil funnit ett par sporrar i marken.

Vems var sporrarna? Detta skrevs 1941 av Sten Nilsson och har suttit i en pärm sedan dess hemma hos familjen, och nu kliver vi in i, ja, någorlunda modern tid och en helt annan historia på bygden. I slutet av 50-talet grävs en vattenledning av några arbetare. Platsen är ett område nedanför Brudkroken i Orsil. Brudkroken heter så för att en kvinna framme vid altaret i kyrkan ändrade sig, sprang ut ur kyrkan, hoppade upp på en häst och red i hastig fart därifrån. Just vid denna plats svängde vägen så kraftigt att bruden föll av hästen och bröt nacken.
Nåväl, hur var det nu denna sommar i slutet av 50-talet? Jo, arbetarna gräver med sina spadar i jorden vid Brudkroken. Ett arbete som inte kräver så mycket utbildning och kunskap. Det är ett svettigt och tungt arbete som plötsligt stoppas upp. Man stöter på ett lik.
– Det där liket måste nog ha varit resterna av en rysk soldat. För annars skulle kroppen av den döde fraktats till kyrkogården säger Olle.
Så historierna korsar varandra och möts i dåtid och nutid. Men vad hände med liket?
– Troligen lät man det ligga kvar av respekt. Arbetsledningen kanske tänkte att nåt större pådrag skulle försena arbetet med ledningsdragningen. Vem vet, men nog lär liket efter ryssen ligga kvar än idag där i Brudkroken.

Hillebarden användes för att sticka ner en ryttare till häst. Troligen hade vapnet spelat ut sin roll när ryssen kom och att detta fynd från Timrådalen är betydligt äldre. Hillebarden kom senare att ersättas av armborst då de var säkrare. Allmogen fick inte äga ett armborst, det innebar dödsstraff! Ett fynd av armborstpil gjordes dock i Bjerme på 1920-talet, vilket kan indikera närvaro av statens knektar som var de enda som fick använda vapnet.

Den här typen av historier och sägner kan man ta med en nypa salt. Var det två ryssar drängen slog ihjäl? En fjäder kan som bekant ibland bli en hel höna, och nog finns det i folkmun en vilja att försöka få någon form av stolthet tillbaka efter att ha kuvats av en enorm övermakt. Ryssarna mötte inte särskilt mycket motstånd. Dels var de rustade till tänderna med vapen mot enkla bönder som inte hade mycket att sätta emot. Det fanns vapen, men dessa skulle lämnas in till kyrkan enligt order från Stockholm. Det fanns svenska politiker som hade vetskap om räden, personer som var krigströtta som ville få ett slut på krigandet.
Det finns frågor som inte får sitt svar när man vill ha dem. Kanske får en sägen sin sanning om det en dag i framtiden läggs en ny vattenledning i Brudkroken. Den som lever får se.
Ryssarna var inte här för att döda svenskarna. Syftet var att sätta skräck i det svenska styret i Stockholm. Det fanns ett behov av människor som med påtryckning skulle påverka regeringsmakten att återvända till fredsförhandlingarna. Men blod spilldes lite här och var. I en annan av Sten Nilssons nedteckningar från 1941 berättas om hur kyrksilvret bars upp på Barnberget av kyrkvärden för att räddas undan av den annalkande ryssen. Kyrkvärden fann ett gömställe för skatten, och bestämde sig för att själv hålla sig gömd för de spejande ryssarna. Då han trodde att kusten var klar, gick han ned från berget där han möttes av ryssar som krävde av honom att avslöja gömstället. Kyrkvärden vägrade tala, blev nedstucken och tog hemligheten med sig i graven. Kyrksilvret återfanns aldrig. Kanske en dag en bärplockare ser något glittra till i marken och någon skriver en fortsättning på denna historia.
– En berättelse min pappa skrev ner var den från Justina Lagerström. Hon var 90 år när den nedtecknades och hennes pappa var född på 1700-talet. Hon berättade att alla gårdar inte brändes. Det fanns en bondgård i Roken och två i Laggarberg där männen i gårdarna var ute och fiskade vid Åstholmen i Tynderö. När de ridande kosackerna kom bjöd kvinnorna dem på mat och överlämnade alla värdesaker, och på det sättet skonades gården från elden. På en annan gård fick ryssarna skäll av frun. Då sattes huset och alla kringliggande byggnader i brand innan de red vidare. Även gården i Roken gick samma öde till mötes då man kämpade emot.

En officersvärja tillverkad 1680 som sägs ha tillhört officeren Johan Henrik Fieandt som stupade vid slaget i Selånger mot rysk övermakt. Värjan förvaras på Västernorrlands Länsmuseum.

Det hölls ett höstting i Sköns tingslag den 30:e oktober 1721. I dessa myndiga domböcker som är avskrivna av Sten Nilsson kan man läsa om tiden efter rysshärjningarna. Det handlar bland annat om turer kring ägodelar som burits bort för att gömmas i skogen långt borta från ryssarnas händer. När faran var över och fienden borta skulle skatterna bärgas igen. Lars Pärsson från Skyttberg hade ”före fiendens anfall tillställt sin svåger Oluf Pålsson i Nääs, 9 beredde fårskinn att giöre deraf en fäll” men att när faran var över hade fyra av skinnen på ett mystiskt sätt försvunnit. Nu var det upp till tinget att besluta om hur tvisten skulle avsluta. Sådana berättelser om små vardagliga ting visar att man rätt snart gick tillbaka till det normala igen.
Vidare avhandlades vart en påse ”hvaruti vore 3ne silfverbägare 3 skedar och hvite penningar” tagit vägen då denna påse ”niedergravfvits” av en Erik Andersson i ”en myrr i Römyran”. Påsen hade han grävt ner på uppdrag av en kapten Wilstadius.
När denne ville återfå sina skatter fanns de inte kvar i myren.
Eller gör de?

Anteckningarna från 1941 som kastar ljus över berättelsen från 1950-talets vattenledningsgrävande.

Artikeln publicerades i iTimrå 1 2021 på sidan 21