Reportage iTimrå 4 2020

Färgstark

Text & foto Anders Eliasson

Ibland vet man inte vad livet har i beredskap för en. Kanchan Sharma gick lärarutbildningen på Guru Nanak Dev University i sex år. Ett stort universitet med 8 500 studenter och 450 lärare. Lärosätet ligger i staden Amritsar i Punjab i norra Indien och Kanchan hade förstås ställt in sig på att bli lärare. Det blev hon inte. Samma höst hon var färdigutexaminerad lämnade hon Punjab – och blev Timråbo!

Kanchan Sharma är 48 år, maken Nerinder Sharma är 54 år och döttrarna Sanna är 15 och Hanna är 24 år. Familjen bor på Haga.

”Kunderna som kommer in är trevliga och det känns ju bra. Det här kommer jag att fortsätta med 25 år till om man får ha hälsan.”

Det är idag 25 år sedan och det blev en klädbutik istället för en skolklass. Hur kan det komma sig? Vad hände med lärarkarriären? Magasinet ITimrå hälsade på i hennes butik New Fashion på Köpmangatan i centrala Timrå och fick en kopp kaffe och hembakta rullrån.
– Det var svårt i början, tänk dig själv att hamna i Indien! Det är samma sak som att hamna i Timrå, fast tvärtom, utbrister Sharma.
Hon växte upp i staden Jalandhar, som är den tredje största i delstaten Punjab i norra Indien. Där bor idag över en miljon människor. Tre mil därifrån ligger Amritsar, dit hon varje dag tog bussen till universitetet. Ungefär som att ta bussen till Härnösand, fast där tar liknelserna slut. Den indiska bussen tog 1,5 timme. Enkel väg.
– Du vet, det är lite fler bilar ute på vägarna i Indien, och lite fler människor. Tre timmar till och från skolan varje dag var min vardag som student. När jag kom till Sverige kom jag direkt till Timrå, och jag undrade vart alla människor var någonstans.
Varför kom du hit?
– Kärleken! Under mitt sista år som student hade jag träffat Nerinder. Han bodde i Sverige och var hemma i Jalandhar på besök hos sin familj. En väninna till mig tyckte jag borde träffa honom, han var snygg och trevlig. Dessutom spelade han cricket, en sport jag och min väninna gillade, så det var en oslagbar kombination!

Vi blir avbrutna i samtalet då dörren öppnas och en kund kommer in i butiken. ”Hej Ulla”, säger Kanchan, och jag får tid att se mig omkring i butiken. Här finns kläder för kvinnor i alla storlekar och åldrar. Kläder vars namnetiketter visar på ett ursprung från Milano, London och Paris. En del etiketter visar även att här finns kollektioner från svenska Jacett och Cassiopeja samt danska Ofelia. Idel västerländska kläder, och varför skulle det inte vara det? Butiksdörren öppnas igen och ett ”Hej Birgit” hörs. Kanchan kan många av kundernas namn, och pratstunderna med kunderna blir ofta långa och trevliga förstår man.
I ett hörn av butiken gnistrar det till ordentligt av några riktiga gräddbakelser till klänningar. För småtjejer. På galgarna under hänger det frackkläder till små pojkar. När kunderna handlat klart frågar jag om hennes klädurval.
– Det är en modebutik för kvinnor i alla åldrar och storlekar. Modet ändrar sig med åren, så det gäller att hänga med i växlingarna. Men det finns ett mode som aldrig går ur tiden, och det är att små flickor ibland vill bli prinsessor. Jag såg en annons om en butik som hyrde ut liknande klänningar för 500 kronor per dag. Hos mig kostar de runt trehundra att köpa, så här kan alla bli prinsessa om de vill säger, Kanchan med ett skratt.
Du har bott i Timrå i 25 år och haft modebutik lika länge. Vad hände egentligen med läraryrket?
– Det första jag behövde lära mig var svenska språket. Sedan upptäckte jag att mina indiska universitetsår inte gav någon behörighet att arbeta som lärare i Sverige. Idag har det anpassats, men då var det inte riktigt läge att starta om med utbildning från dag ett. Det blev klädförsäljning istället, vilket min man Nerinder hjälpte mig med. Han hade ju bott här i fem år före mig.

Christina Berglund kommer in i butiken. Hon är dagens första kund och köper sig en vinterjacka. Hon har handlat i butiken i 25 år. Christina och Kanchan småpratar om åren som gått, om hur Christinas mamma brukade handla i butiken då den var nyöppnad.

Just när hon nämner hans namn kommer han in genom dörren och jag undrar hur det kom sig att han flyttade just hit.
– Det var 30 år sedan jag lämnade Punjab. Min far var aktiv i Kongresspartiet i Indien, och på den tiden var det beväpnade politiska grupper som dödade sina motståndare och deras familjer. Jag var 24 år och kom till Sverige av politiska skäl. Jag lärde känna, och följde med några kompisar som reste runt och sålde kläder på marknader, och på den vägen är det.
Så du har sålt kläder i hela ditt vuxna liv!
– Jag började sälja kläder på marknader i Sverige och någonstans skulle jag ju bo. Timrå var en lämplig plats, ligger bra till geografiskt och det var lugnt och fint här. Härifrån har jag kört runt hela Sverige med Timrå som bas. Jag minns en gång i februari 1994 då jag åkte till Jokkmokks marknad i en gammal Toyotabuss som saknade värme. Det var första gången jag åkte norrut, och fick sätta på mig tre par jeans för att klara den långa resan. När jag kom fram var det 42 minusgrader. Det enda rum som fanns att hyra under marknadsdagarna var på ett hotell som ville ha 2 500 kronor natten. Det hade jag inte råd med, så jag fick sova i bilen, eller sov förresten inte alls. Dagen efter köpte jag en skoteroverall och väldigt tjocka handskar och fortsatte att bo i bussen under marknaden.

På Torget i Timrå är han en vanlig syn, Nerinder Sharma. Det tar två-tre timmar att ställa upp allting. Och lika lång tid att packa ihop allt.

Nerinder Sharma tinade upp efter äventyret och berättar hur han några år senare besökte sin indiska hemstad och träffade Kanchan och lockade med henne hem till Timrå. För att kunna försörja sig, startade de New Fashion. Det första året höll hon till i Centrumhuset där det fanns planer på att bli en slags shoppinggalleria. Det blev inget av det, och när paret såg att partilokalen på Köpmangatan, där Socialdemokraterna just flyttat ut, var ledig tog de över lokalen och har funnits där sedan dess. Nerinder berättar, innan han hastar vidare, att han fortsatte med att sälja på marknader och hyr numera årsvis torgplatser både på torget i Sundsvall och i Timrå.
Kanchan, du har bott längre tid i Timrå nu än du bodde i Indien. Har du blivit en riktig Svensson nu?
– Hahaha! Nej, det har jag nog inte, men Nerinder är en riktig sån! Vi försöker vartannat år att åka till Punjab på semester, och när vi kommer dit gnäller han över att det är så mycket folk överallt, och han klagar på trafiken och att det är skräpigt och oväsen! Hela tiden. Dessutom klär han sig som en svensk man!
Och det betyder?
– Haha! Att han har färglösa kläder!
Indiska män är inte lika vackert klädda som kvinnorna. Sari heter det vanligaste klädplagget för damer, och de är både färgstarka och glittrande. En vanlig vardag på stan i vilken indisk stad som helst lyser kvinnornas kläder upp gatubilden. Det är som om de alla ska gå på en fest i sina allra finaste dräkter. Åtminstone med svenska ögon.
Hur är det med de svenska kvinnornas klädval?
– Svart, grått och vitt är svenska färger. Det är som att de inte vill synas! Är det jantelagen som råder? Men det är kulturskillnaden förstås. När jag lämnade dottern på dagis fick jag höra ”varför ska hon vara så finklädd här?” Det tog mig ett tag att förstå vad kunder menar när jag visade ett plagg och de sa att ”den där är för fin för mig.” Vill inte folk vara fina i Sverige? När det kommer in kunder som frågar mig om råd, brukar jag ibland ta fram något färgglatt. Då kan de säga, ”nej, det där är inte min stil.” Men törs de, så har jag ofta efteråt fått höra att deras väninnor gillade valet. Det är nog en vanesak.
Har du indiska kläder i butiken?
– På mig själv eller i konfektionen? Nej på båda. När jag var ung tillhörde jag den nya generationen som började med lite mer praktiska västerländska damkläder som jeans och en top, eller kanske en tunika. Min föräldrageneration tyckte nog att vi ungdomar var slarvigt klädda, men det är nog inget unikt. Världen har blivit liten på kort tid via medierna, och modeinfluenserna går mot det mera praktiska hållet. Men det är ju alltid aktuellt att klä upp sig till fest och högtider. Tyvärr har ju det här året inte innehållit så mycket av den varan, av naturliga skäl.
Coronan ja. Har det drabbat din klädbutik?
– Ja, folk har stannat hemma. Under våren och sommaren gick försäljningen ner med 69 procent så det har varit en tuff tid, men man får vara positiv ändå tycker jag. Kunderna som kommer in är trevliga och det känns ju bra. Det här kommer jag att fortsätta med 25 år till om man får ha hälsan, säger Kanchan. 

Färgglada klänningar som lyfter humöret
Artikeln publicerades i iTimrå 4 2020 på sidan 23