Krönikor iTimrå 1 2020

Lev, för det är nu det händer

Text & foto Dag Jonzon

Det finaste man har sätter man bordet, säjer husse och matte. Husse har ju skrivit om mig när jag var valp och sen när jag skulle fylla två år. Men tiden går så jag har bett att få ta lite plats igen och berätta hur jag ser på världen.
Det är faktiskt fem år sedan sist som jag fick någon uppmärksamhet här i krönikan. Jag kan berätta att till midsommar fyller jag sju år och är en andra generationens invandrare. Född i Värmland, men mina föräldrar kommer från Spanien och heter Alvin och Pestanitas och är spanska vattenhundar – Perro de Agua Espanol.

Jag gillar vatten i alla former. Jag badar gärna mellan islossning och isläggning och snö är bland det bästa jag vet. Tur att husse och matte också gillar vintern. Ibland lämnar vi Timrås härliga kust och drar till fjälls till husvagnen och ut på fjället. Som matte säger. Jag har fått en hundkoja, hon en lekstuga och husse en fjällstuga.
Jag har väldigt många hundkompisar i Timrå som kommer från andra länder och kontinenter, åtminstone härstammar de från någon annanstans. Jag kan ge några exempel. Australian Cattle Dog, Australian Shepard, Shetland Sheepdog, Tysk schäfer, Nova scotia duck tolling retriever, Cairn terrier, Parson- och Jack Russell terrier, Labrador retriever och Dansk-svensk gårdshund.

Om det nu är så viktigt att hålla reda på varifrån man kommer, så kan jag berätta att mitt namn finns registrerat hos Jordbruksverket med för och efternamn. Movitz Jonzon, Timrå kommun. Namnet, säger husse, är efter Bellmans epistel nr 81, kanske mer känd som Thåströms och Imperiets låt: Märk hur vår skugga, märk Movitz mon frère.

Vad väntar du på? Känns det ofta som jag måste fråga husse eller matte. Kasta bollen, kasta snöbollen, lek. Vad är det som gör livet meningsfullt om man inte får komma ut. Särskilt nu när ljuset är tillbaka. Jag ser att det är lättare för husse att komma iväg på morgonen. Med ögon och öron öppna ser sig husse omkring efter vårtecken och lyssnar till fågelkvitter. Jag registrerar också, men har större utbyte av nosen. Om ni bara visste vad många dofter det finns att upptäcka och hålla koll på.

Husse säger att han väntar på att få se filmen om Sara Lidman på Biohjärtat på Folkan. ”Sara med allt sitt väsen” heter den – en dokumentär av Gunilla Bresky som han samtalar med efter filmen.
Han gillar vad Sara brukade viska till sina vänner och medmänniskor.
Lev! Brukade hon säga. Du befinner dig i universums mitt.
Så vad väntar vi på. Lev.

Vänta inte till sommaren. Det är nu det händer. I skogen, i vattnet, i luften. Runt omkring dig surrar det av liv, hälsar Movitz och husse.

Artikeln publicerades i iTimrå 1 2020 på sidan 7