Hem & trädgård iTimrå 3 2020

Hemstickat!

Text & foto Anders Eliasson

”Jag håller på med min evighetsvante!” Det går i alla fall framåt med nån centimeter varje gång, säger Lotta Våge på biblioteket i Timrå som är värd för höstens första stickkafé. Vid bordet sitter två damer om har full fart på både avigor och rätor.

Idag kom det bara två, men det är coronatider och första gången för hösten, så det blev lite tunnsått. I vanliga fall är det 10–15 personer som kommer hit, sitter och stickar och dricker kaffe och har trevligt.
– Vi kallar det handarbetscafé, men det är 99,99 procent som stickar. En gång var det en dam som tog med sig ett broderi, men broderande kräver så mycket koncentration, så då är det svårt att sitta och prata berättar Lotta.
Och pratet är den huvudingrediens som gör att folk kommer hit. Biblioteket bjuder på fikat och man tar med sin egen stickning. Själva pratet sköter sig självt, det pratas om allt mellan himmel och jord och tas ofta upp dagsaktuella händelser. Kanske inte så mycket om själva stickningen, men om någon vill lära sig, eller känner sig osäker, finns mycket erfarenhet i detta ämne runt bordet.

En av dagens damer är Marja–Liisa Björkbacka 72 år. Hon flyttade till Timrå från Brunflo för två år sedan.
– Den första veckan jag var här i Timrå gick jag in på biblioteket och såg en lapp om att man kunde ta med sin stickning och komma hit. Jag kände ingen i Timrå alls utom mina två döttrar som bor här. Nu känner jag många genom stickkaféet och det är alltid trevligt att komma hit säger Marja-Liisa.
Stickkaféet startades för mer än 10 år sedan av den dåvarande bibliotekschefen Ingrid Månsson. Hon var själv handarbetsintresserad, och tänkte att det kunde fylla en social funktion på ett enkelt sätt. Vilket det var, när hon gick i pension togs kaffekokandet och sticknålarna över av Lotta Våge, det var för sju år sedan.
Kunde du sticka då? Hur många vantar har det blivit på sju år?
– OJ, det här är bara den fjärde! Det går lite långsamt för mig.
Att det tar så lång tid för henne att sticka en vante beror på att hon bara tar fram stickningen en gång i månaden. Då är det två timmars handarbete som gäller, med pauser, för hon ska även ordna med te och kaffe till damerna och ibland kopiera några mönster och fixa lite runtomkring. Lotta stickar inte själv till vardags när hon är hemma.

Anita Henriksson är 80 år fyllda och bor i Edsgården där hon gärna sitter i hemmet och handarbetar.
– Men det är så trevligt att komma hit och träffa andra som stickar. Jag var med från början när stickkafét startade, och försöker komma så ofta det går. Just idag stickar jag på en pulsvärmare, det är som en slags vante utan fingrar. Men jag har alltid 4-5 olika stickningar på gång. Det är praktiskt att ha dem till hands liggandes lite överallt.
Anita gillar verkligen sin stickning. Hon tar fram mobilen och visar färdiga saker som nu bärs av henne själv och många andra. Det är en stickad sommarkappa, tröjor, grytlappar och vantar och allt man kan tänka sig. En del har avancerade mönster och hon berättar att det alltid är trevligt att sticka en lusekofta. Vad gör hon av allt hon stickar då?
– Jag har två barn, fem barnbarn och tre bonusbarnbarn, och för inte så länge sedan kom det även ett barnbarnsbarn, jag har just gjort klart en bäbisfilt till den siste! Jag har även sålt lite på en marknad, vantar och sånt, så nog blir jag av med det jag stickar!
Stickning kan man hålla på med även om man är barnlös, man behöver heller inte vara en dam på 70+. Stickande män har man knappt sett överhuvudtaget i samhället, och unga kvinnor som stickar är ovanliga, men det har hänt att någon under 30 har kommit till stickkafét på biblioteket.
– Det var en ung tjej som kom hit några gånger, men sedan fick hon barn och blev upptagen med det. Det är klart att det finns unga människor som stickar, och de är välkomna förstås, men vi har de här träffarna på dagtid, och då är det ju mest pensionärer som har möjlighet att komma säger Lotta Våge på biblioteket.

Flitens lampa lyser på biblioteket i Timrå.

Men det finns även andra sällskap i Timrå som stickar tillsammans under gemytliga former.
Timrå församling har en verksamhet på församlingshemmet i Sörberge där handarbetsgruppen träffas den sista tisdagen i månaden. I normala fall är det runt 20 tanter som kommer varje gång. De yngsta i gruppen är pensionärer. Det blev en coronastängning under några vårmånader, men gruppen har i sommar träffats utomhus då det varit fint väder, och man förvånade förbipasserande som såg ett stort gäng tanter sittandes utanför Vivstavarvs kapell och stickade för fullt.

– Vi kör året om och har bara ett uppehåll, och det är i juli månad säger Annika Blomqvist som till vardags arbetar i församlingen med administration och kommunikation i församlingen.
Hon är 51 år, har hållit i gruppen under tre år MEN – hon kan inte sticka! Vad tycker tanterna om det egentligen?
– Haha, de hade väl nån vision i början om att lära mig, men de gav upp!

”De stickar allt möjligt, men främst stickar de sockor till alla nyfödda barn som blir Timråbor. Församlingen
står för garnet och våra stickande damer bjuder på arbetet, och vi skickar sockorna som en välkomsthälsning
till varje nyfödd Timråbo.”

Men de gillar Annika ändå, och glädjen är besvarad, för Annika berättar om månadens höjdpunkt när de stickande damerna kommer att de har otroligt roligt på mötena.
– De stickar allt möjligt, men främst stickar de sockor till alla nyfödda barn som blir Timråbor. Församlingen står för garnet och våra stickande damer bjuder på arbetet, och vi skickar sockorna som en välkomsthälsning till varje nyfödd Timråbo.
Under 2019 föddes totalt 40 nya Timråbor som fick sockar. I år, fram till den 8 septem­ber är siffran exakt likadan, men det återstår ju en hel del av året, så det blir nog för damerna att pinna på med stickorna!
En av dem som stickar sockar är Gull Bergström. Hon har bara varit med ett år, men tycker det är ett trevligt gäng. De vita sockarna till de nyfödda barnen är lite komplicerade att få till, man ska sy ihop foten, framsidan och den del som mot benet. Sedan ska två knappar fästas på varje socka, och det ska vara knapphål förstås. Det är lite pyssel med dem, konstaterar Gull Bergström.
Hon är 72 år och har jobbat som biblioteksassistent under 30 år på biblioteket i centrum. Gull har alltid stickat, och har ett barn och tre barnbarn och sockar har de allihop!
Äldst i handarbetsgruppen i Söråker är Inga-Greta Tingelöf som fyller 90 nästa gång. Hon har alltid stickat, och sytt lapptäcken, väskor, strumpor och allt möjligt. Även bäbissockarna till de nyfödda har lämnat Inga-Gretas flitiga fingrar.
Har du även stickat till andra?
– Jag har två barn, fyra barnbarn och två barnbarnsbarn, och de har alldeles säkert något stickat de fått av mig!

Det är en generationsgrej det här med stickning kommer vi fram till i samtalet runt bordet, och vi träffade även andra stickande tanter som konstaterar samma sak. Det finns en förlorad åldersgrupp där 40-50 åringarna idag helt enkelt inte kan sticka. Samtliga pensionärer i detta reportage berättar samma sak: Jag har stickat så länge jag kan minnas, och jag lärde mig av min mamma och min mormor. Under 70-talet var det inte så populärt att sticka för dåtidens mammor, så barnen hade inga att ta efter som kunde lära dem.

Men trenden idag då? Man kan lära sig sticka med hjälp av internet. Söker man på ”lära sig att sticka” får man flera hundra tusen träffar och filmerna är så pedagogiska att även en man i 60-årsåldern kan lära sig. Men då får man såklart inte den där rätta snitsen som en riktigt erfaren tant med livslångt stickande kan lära ut. Åsså går man miste om kaffet och gemytet!
Finns det modenycker i stickvärlden?
Det är klart! Det är främst klädesplagg som stickas och modet kommer och går.
– Stickade slipovrar var populära på 70-talet, och försvann. Men nu kommer det tillbaka säger Marja–Liisa Björkbacka.
– Ingemar Stenmark-mössor (och där hittar vi denna tidnings längsta ord.) De var väldigt populära en kort tid, efter det blev det mössor med namn på. Stickade sjalar är nog trenden idag känns det som, säger Gull Bergström.

Melker Westerholm, nybliven Timråbo och ägare av ett par hemstickade strumpor.

Bäbisen Melker Westerholm är två månader gammal. Ja, eller ung förstås. Kommer han att börja sticka när han blir äldre? Kommer det att vara den hetaste trenden någonsin för hans generation att ha stickat sin egen studentexamenskavaj när det är dags? Hur kommer Melker och hans jämnåriga att se på stickning som handarbete den dagen han blir pensionär? Ja, den som lever får se! Men strumpor har lille Melker nu i alla fall. Tacka Timrås stickande damer för det!

Artikeln publicerades i iTimrå 3 2020 på sidan 30