Hem & trädgård iTimrå 4 2020

Dröm möter återbruk

Text & foto Anders Eliasson

Fler bilder:

Inredningstrender kommer och går, men genuint hemtrevligt kommer alltid att bestå. Vi tittade in till paret Tommie och Kaisa–Marja Brandt på Ängsvägen 6. Här blandas pärlspånt och korrugerad stålplåt på väggarna och nostalgikänslan är stor. Det finns många saker att vila ögonen på, och okontroversiella lösningar på sina ställen.

De hade bott i Härnösand i tio år och kände att de ville flytta till Söråker.
– Vi letade hus i trakterna och det fanns många intressanta boenden, men det var alltid något som inte riktigt stämde med vad vi ville ha. Ett tag var vi inne på ett tjusigt hus där allt var färdigmålat och klart, men det var det där med känslan som saknades. Så hände det sig en dag att Tommie fick en ingivelse. Man kan ju åka och kolla i alla fall!
Tommie driver den populära restaurangen Porter Café ute på Tynderö, och Kaisa-Marja har en ekologiskt inriktad presentbutik i Sundsvall. De som besökt det populära caféet har kunnat konstatera att det finns väldigt mycket att titta på.
– Jag har alltid älskat att fynda på loppisar och måste ju ha mina saker nånstans, säger Tommie med ett skratt!
Några av restauranggästerna var nya ansikten som återkom flera dagar i rad till Tommies luncher. Det visade sig vara Stockholmare som var där för att tömma en anhörigs dödsbo. Huset skulle sedan säljas, eller i alla fall tomten det stod på. Det enda rätta med huset var att riva det och lägga på utfyllnadsmassor för att nå upp till jämn nivå med de övriga husen i villaområdet, och bygga en ny enplansvilla.
– Det där huset byggdes i mitten av 1800-talet, under 1970-talet då Gullfiber etablerade sig här, avstyckades tomter från fastigheten då arbetarna behövde nånstans att bo. Då skapades Ängsvägen. Det var bara det att tanten som ägde huset hade sagt att det skulle vara kvar så längde hon levde. Hon hamnade på hemmet, och hennes son flyttade in, och han underhöll inte huset särskilt mycket, berättar Tommie.
När Ängsvägen byggdes, planades marken ut och villorna bredvid den gamla bondgården hamnade högre än det gamla huset. När Tommie av nyfikenhet åkte dit och tittade ringde han sin hustru.

De gamla fönstren kasserades inte, utan användes i bygget av orangeriet. Här trivs både växter och människor i ljushavet.

– Hustaken längs vägen ligger i samma nivå, men gammkåken har ju två våningar! Utsikten är fantastisk! Det här borde vi slå till på. KÖR! Sa Kaisa! När jag ringde till mäklaren och sa att vi köper, blev hon tyst när jag sa att vi inte skulle riva och bygga nytt. Knäpptyst!

Det var ordentligt förfallet. Det droppade in på övervåningen från ett hål i taket, och plåtbunken som stod där var halvfull. Priset de fick betala, säger grannarna, var i princip tomtpriset. Det mesta i huset måste byggas om. Men då får man som man vill ha det menade paret Brandt. De har har byggt och renoverat hus tidigare under deras förhållande som startade för 16 år sedan. De träffades på en sån där ”vi som gick ut nian för 30 år sedan- fest” och har hängt ihop sedan dess, så de jobbar bra ihop och idéerna flödar mellan paret.
– Det första vi gjorde var att åtgärda taket. Det visade sig att takbjälken var av björk med bark och allt, så vi tänkte att det nog inte håller med ett tegeltak. Det fick bli en plåtvariant som liknar tegel istället, säger Kaisa–Marja
– Bra där, tyckte jag! Man blir ju inte yngre, och det är ju alltid nån som måste klättra upp på taket och byta tegelpannor, så nu slipper man det, säger Tommie, och bägge skrattar!
De tog över huset för tre år sedan, och mycket har gjorts. Både invändigt och utvändigt. Alla fönster och dörrar byttes ut till nya. Åtta av de gamla fönstren sparades och användes i en ny tillbyggnad på huskroppen, orangeriet, som därigenom fick en härligt gammeldags atmosfär med härlig utsikt över trädgården som vätter mot Klingerfjärden. Uppe på orangeriets tak kommer en liten veranda att ställas iordning med trägolv och staket, men det får bli till nästa sommar. Bägge två arbetar med sina företag, och dygnet har ju bara 24 timmar. Men det märks att de båda har ett brinnande intresse och lust för både ombyggnation och inredning.
Hur ser arbetsfördelningen ut, och bråkar ni ibland om vem som ska göra vad?
– Vi är väldigt samspelta, och är bra på olika ­saker, och har väldigt bra smak bägge två dessutom, säger Tommie.

Det tillbyggda orangeriet som ska växa vidare till sommaren.

Kaisa är den som bestämt många av färgerna på väggar och tapeter. I vardagsrummet är det rosa nyanser i taket och på väggarna är det inte traditionella tapeter, utan kvadrater av grängat handgjort lumppapper i storleken 50×50 cm, som överlappar varandra och skapar en levande struktur. En handgjord papperslampa smälter in i väggen.
– Jag gillar när det är lite 1700-talskänsla över väggarna, innan man hade tapeter använde man papper på det här sättet, berättar Kaisa– Marja.
Återanvändning och återbruk är ledord i detta husbygge. Inte minst badrumsinredningen vittnar om detta. Det blir gärna så om man har stora förrådsutrymmen att tillgå, man vet aldrig när något kommer till pass, intygar Tommie. Efter en rundvandring i rummen ser man hur många målade väggar och tapeter bär spår av både ett skickligt hantverkskunnande och en färgsäker formkänsla. Vid kakelugnen i vardagsrummet finns en 10 centimeter lång dekorativ längsgående bård gjord av tapetfynden som lagts lager på lager sedan husets uppförande. Varsamt sparade under renoveringsarbetet och återanvänt som dekoration. Du var butiksinnehavare sa du?
– Ja, nu ja, men jag har även jobbat som lärare på konsthantverksutbildningar så det finns många färdigheter där som kommer till pass när man inreder ett hem. Man ska väl inreda sitt hem så man känner sig riktigt hemma. Eller hur?
Jodå, det håller vi med om. Vi stannar till vid kakelugnen en stund. Den är central för husets uppvärmning och har fått sig ett nytt innanmäte. Något som kostade en slant, men var en god investering då den fortfarande är ljummen dagen efter att man eldat i den. Två luftvärmepumpar hjälper till att hålla värmen tillsammans med vedspisen i köket. Ett fynd på Blocket. Men när vi ändå är inne i köket. Tommie då. Har hans yrkesliv avspeglats i inredningen?
– Jo, nog tror jag det nog, men vid en sån fråga kan vi väl börja i hallen. Den är inte stor, men trevlig. Titta på golvet, det är Sjösalaparkett som kommer från en ombyggnad på Knaust för länge sen. En kompis tog vara på det och försökte sälja det, men det gick inte, så det låg i en bod länge. Nu ligger det här. Det fina med golvet är att jag har gått på det för väldigt länge sedan. Det här trägolvet låg vid spritkassan vid baren på Knausts restaurang, där hade jag mitt första jobb. 1974. Tänka sig vad tiden går.

Köket är ljust och trivsamt, sådär som det ska vara när man tillbringar mycket tid i det. Det var så pass nergånget att allt byttes ut. Men makarna ville ha en gammal stil på inredningen. Pärlspont målad i linoljefärg på väggarna kändes självklart, och den vedeldade Kockumsspisen fick slå an en ton i färgsättningen. Varmt, gult och trivsamt. Men det skiljer sig lite i detaljerna från ett mera vanligt kök.
– Det blev två låga kylskåp istället för en stapel på höjden. Vi ville behålla lanthuskökets charm. Frysen har vi i ett litet förråd i hallen. En induktionshäll är praktisk, och vedspisen är en värmekälla, fast det går ju att laga mat även på den om man vill såklart. Jag hade nog helst velat ha en rejält stor gasspis, men restaurangköksgrejer är ju så stora. Men jag är nöjd, säger Tommie.

Vi går ut och tittar på tomten. Odlingarna vittnar om ett stort trädgårdsintresse. Den är inte fin nu, men härlig på sommaren, försäkrar Kaisa–Marja. Detta är hennes domän till 99 procent.
En gärdesgård för att hålla rådjuren borta från alla blommor, lökar och grönsaker som odlas hjälper även till att skapa en gräns mot grannhusen.
Ytterpanelen på huset är nytt och belagd med en slamfärg från Gysinge. En blandning av guldockra och rött ger en ljusröd nyans. Den gamla huspanelen sparades och används till att bygga ett attefallsförråd där ena sidan ska bli en vedbod, och den andra något ännu ej bestämt inrett mysigt rum.
– Vi får väl se vad det ska bli därinne, säger Tommie.

Artikeln publicerades i iTimrå 4 2020 på sidan 30